Var Eduard Unsgaard, ny pressekreterare åt Fredrik Reinfeldt, opartisk när han jobbade på Ekot? Jonas Morian ställde frågan, Magnus Ljungkvist anser sig ha besvarat den med ett nej, Helle Klein drar snabbt slutsatsen att Ekots valbevakning inte var trovärdig.

Till att börja med: Bra att bloggen utnyttjas till att granska journalistik och journalister. Magnus har lagt upp sitt råmaterial så att det också går att granska granskningen. Utmärkt. Det tänker jag göra.

Men jag ska inte ge mig in på petitesser som att det alltid är svårt att avgöra vad som är en ”negativ” respektive ”positiv” nyhet för regeringen. Låt oss i stället granska premisserna.

Medieprofessorn Kent Asp, vars resultat det ofta finns anledning att kritisera, har fastslagit en ska bortom allt tvivel: En klar majoritet (tre av fyra) av journalistkåren sympatiserar med s, v eller mp.

Kent Asp hävdar att detta inte betyder något. Journalister agerar professionellt och låter sig inte styras av personliga politiska åsikter. Det är för övrigt en åsikt som Jonas Morian instämmer i.

Magnus Ljungkvists undersökning utgår från antagandet att Kent Asp har fel. Unsgaard är moderat och detta antas ha avspeglat sig i hans rapportering. Enligt Magnus undersökning har det också gjort det. Om vi utgår från att Magnus antagande är rätt måste slutsatsen ofrånkomligen bli att svenska medier är tydligt vänstervridna. Det rimmar illa med bilden av att medierna denna gång gynnade alliansen (Asp igen).

Samtidigt är det naturligtvis utifrån ett enstaka fall är omöjligt att dra generella slutsatser. Detta är ändå vad Helle Klein gör, när hon omedelbart skåpar ut Ekots valbevakning. Samtidigt som hon med rätta prisar Magnus Ljungkvists journalistiska granskning gör hon sig själv skyldig till motsatsen.

Ekots valbevakning bestod ju av fler inslag än Unsgaards reportage. Kanske hade han fått uppgiften att särskilt granska regeringen (bl a alla Bodströmsförslag)? Visst kan man hävda att Unsgaards position på Ekot har missgynnat socialdemokraterna, men man kan lika gärna hävda att hans frånfälle från public service-reaktionen innebär att s+v+mp-perspektivet i nyheterna nu blir ännu starkare när en udda röst försvinner.

Vad kan man då egentligen dra för slutsats av allt det här? Bland annat att de journalistiska idealen opartiskhet och objektivitet inte är alldeles enkla att hantera. Liksom att det är lätt att med enstaka exempel bevisa just sin teori om mediernas höger/vänstervridning. Och att det vore bättre om fler gjorde som Gustav Fridolin: Gör tydligt varifrån du kommer och vilket ditt uppdrag är.