Ett av många namn jag hört i spekulationerna kring nästa kulturminister är Mats Svegfors. Men i dag gjorde han sig till ovän med mäktiga intressen:

Det har gjorts till ett lackmustest att den som försvarar public service också skall försvara att public service gör allt det som de kommersiella medierna gör. Om man inte är anhängare till det breda public serviceutbudet så är man egentligen ingen riktig anhängare av public service. Detta är en okunnig och en ohållbar position. (…)
Något hårddraget är det på väg att bli med public service som med vår svenska välfärdsstat. Skall vi behålla uppslutningen kring välfärdsstaten så måste alla ha nytta av den. Så tyvärr har vi inte råd att stödja de svaga. Skall vi behålla tittarna måste vi ha breda program. Så tyvärr måste vi spara bort nyheterna och kulturen.

Jämför detta med gårdagens floskeldrapor från nye SVT-chefen Eva Hamilton och radions styrelseordförande Ove Joanson.

SVT skiljer sig genom att vi är oberoende. Vi får pengar för att göra bra program. De kommersiella kanalerna gör program för att få pengar av annonsörerna. Det är en viktig skillnad.

(-Hamilton)

Underförstått: Kommersiella kanaler måste göra dåliga program, annars får man inga tittare. Eller?

Public service är lika uppskattat av och lika angeläget för borgerliga väljare som vänsterväljare. Borgerliga väljare är inte ytliga och inte dumma.

(-Joanson)

Underförstått: Det som inte är public service är ytligt och fördummande.

Kvalitet i programmen är uppenbarligen inte samma sak som kvalitet i argumentationen.